Två män i norra Sverige sitter ute på isen en stilla vinterdag och pimplar i lugn och ro. Landskapet runt dem är täckt av snö, tyst och orörligt, bara det svaga knarrandet från isen och det avlägsna vinddraget bryter stillheten. De har slagit sig ner långt från vardagens brus, i ett försök att få några timmar av enkelhet och ro. Mellan dem står en liten låda med utrustning, några beten och ett par öl som långsamt dricks medan tiden känns som att den nästan står still.
Det är en sådan där typisk norrländsk stund där man inte behöver säga så mycket. Tankarna får vandra fritt, och samtalen kommer mer i form av korta kommentarer, ibland tystnad som varar i minuter. Efter flera timmars stilla sittande, där fisket gått i bakgrunden och fokus mer legat på livet i stort, lutar sig Jan lite fram på sin pall och bryter tystnaden.
Han tittar ut över isen en stund innan han säger, med en något eftertänksam ton:
”Hörru Tommy… jag har gått och tänkt på en sak ett tag nu. Jag tror faktiskt att jag vill skiljas från frugan. Hon har inte pratat med mig på två månader.”
Det blir tyst igen. Bara ljudet av en öl som öppnas och en svag suck från vinden som sveper över sjön. Tommy sitter stilla, låter orden sjunka in och vänder blicken mot hålet i isen som om han funderar på svaret lika mycket som på livet i stort. Han tar en långsam klunk av sin Norrlands Guld, håller flaskan kvar i handen och låter några sekunder passera innan han svarar.
Med lugn röst och ett sorts tungt, eftertänksamt tonfall säger han:
”Nja… det där tycker jag nog att du ska tänka igenom ordentligt innan du bestämmer dig. Såna kvinnor… de är inte precis lätta att hitta.”