En kväll kom hustrun hem med ett ovanligt bestämt uttryck i ansiktet. Hon verkade både irriterad och självsäker på samma gång, vilket genast fick hennes make att ana att något hade hänt. Hon ställde sig i hallen, tog av sig jackan och sa utan att tveka:
”Bilen startar inte… men jag vet exakt vad problemet är.”
Mannen, som kände sin fru väl och visste att bilmekanik normalt inte var hennes starka sida, höjde ett ögonbryn och svarade med en tydlig dos skepsis:
”Jasså? Och vad skulle det vara för problem då?”
Hon svarade snabbt, nästan stolt:
”Det finns vatten i förgasaren.”
Han tittade på henne ett ögonblick, försökte avgöra om hon var allvarlig eller om detta var någon form av missförstånd. Sedan skakade han lätt på huvudet och sa:
”Vatten i förgasaren? Hur kan du ens säga det? Du vet ju knappt skillnaden mellan en förgasare och ett luftfilter.”
Men hustrun stod fast vid sitt påstående. Hon korsade armarna och upprepade med ännu större övertygelse:
”Tro mig, det finns vatten i förgasaren.”
Nu började mannen bli både nyfiken och lite road. Oavsett hur osannolikt det lät, ville han ändå se vad som hade hänt. Med en halvt överlägsen men ändå nyfiken ton svarade han:
”Okej då, älskling. Jag går ut och tittar på det. Var står bilen?”
Hustrun svarade lugnt, som om det vore den mest självklara saken i världen:
”I sjön… på andra sidan vägen.”
Det blev tyst i några sekunder när orden sjönk in. Mannens skeptiska min försvann långsamt och ersattes av en insikt som gjorde att situationen plötsligt fick en helt ny innebörd.